ALLDELES, ALLDELES SJÄLV !

Igår hade rosorna slagit ut på allvar och mötte oss på morgonen på väg till förskolan med barnen... eller dagis som vi envist säger. Det kommer så naturligt bara. Varför skulle man ändra på det. Jag är gammalmodig när det gäller vissa saker.

Men rosorna ja,de riktigt visar nu upp sig och lyser upp fasaden med ett blommande leende. Och jag kämpar. Jag kämpar varje dag. Med att försöka, försöka innerligt att gilla dem. Men det gör jag inte. 

Jag älskar vita och rosa rosor och ..men nä, inte röda.

(jodå sånna vackra långa blodröda i bukett går väl ann om man nu skulle få ett fång:)

Helst hade jag velat pryda husfasaden med vackra stockrosor, eller klängpioner- om nu sådana existerar. Jag har alldeles för lite koll på växtriket. Men nu står Rosorna där. I solen. Och verkligen prunkar som det så vackert heter.... 

Så, jaja, de får väl stå kvar. För jag nänns inte rycka upp dem. Eller klippa bort dem. 

Inte än iallafall. Nä, nu har jag hittat en röd rosenbuske jag älskar. Alldeles gömd bakom studsmattan . Med BLODröda vackra rosor. De går inte av för hackor....

Idag hade jag en mycket trevlig dag på jobbet. Igen ska tilläggas, med massor med gamla kunder som inte varit inne sedan flytten och så en del nya. Som vanligt blev det väldigt mycket provande och snackande. Och en fick med sig hem en av mina favorit kavajer från Gustav och som jag själv strosade runt i idag. Lite levande reklamdocka. För visst är det så att det är lättare att se hur snygga plagg kan vara när de väl kommer på kroppen. Se bara på mina nyvunna bloggvänner, frusederblad och attvaranågonsfru. De svävar in och provar och passar ju liksom bara i ALLT!  Jag får bita mig i tungan ibland när en del kunder är sådär snyggelisnygga för det kan lätt framstå som lite väl "sälj-igt". Men  är det snyggt så är det. Och passar inte plagget, färgen etc skulle jag inte stå och säga motsatsen. Usch!

 När jag kom hem.

Jo då lyste Bus-LA´s ögon lite extra och jag utlovades en ÖVERRASKNING om jag kom ut på gatan. 

Jag anade ugglor då det smusslades med något rosa bakom ryggen.... 

Jovisst!

Älsklingsbarnet hade lärt sig cykla.

 Och undan gick det. Tur att pappa Anders är gammal atlet och kunde hålla tempot. Jag höll mest andan i början och fasade över de eventuella billacksskador vi hade att vänta oss på grannarnas bilar. Men nejdå. Allt gick så fint så. 

Lill-Axel stod och klappade i händerna. Och jag fotade. Och klappade händer jag med.

En dag man aldrig glömmer. Dagen man lärde sig cykla. 

Alldeles, alldeles själv !

Långt senare, efter nattning och stök, blev jag stående ute på verandan en stund, lätt huttrandes men njutandes av aftonens dramatiskt vackra kvällshimmel. 

Dock inte alldeles, alldeles själv.